Lars Gullin

Lars Gullin född på Gotland 4 maj 1928 död Vissefjärda i Småland 17 maj 1976. Han var barytonsaxofonist – även klarinett och altsaxofon – pianist, kompositör, arrangör och bandledare.

Som jazzmusiker var han besläktad med Lee Konitz och Stan Getz.

Hans musik kan ibland likna den jazz som spelades på den amerikanska västkusten under 1950-talet.

Stockolm hade ett rikt jazzliv vilket gjorde att Lars Gullin snabbt blev engagerad i flera orkestrar, engagemangen följde varandra. Först med Charles Redland och senare med Arthur respektive Seymour Österwalls orkestrar. 

Under den här tiden byter han från alt- till barytonsaxofon, som han blir en av de absolut främsta på.

.I början av 1950-talet ingår han i Arne Domnérus orkester, (Nalenbandet) där Gullin också uppträder med egna kompositioner och arrangemang. Det är under 1950-talet som han får sitt genombrott (Guldåren för jazzen anses vara under 1950-talet. Namn så som Lars Gullin, Alice Babs, Monica Zetterlund och Arne Domnérus dominerade genren även om det fanns bra många fler musiker som också kom att göra succé.) han leder egna grupper, arbetar som frilansmusiker, uppträder i England 1954, uppmärksammas i den berömda amerikanska jazztidskriften Down Beat, gör en turné i Tyskland 1955–56.

Vid mitten av femtiotalet blir det mer känt med hans drogproblem, i långa perioder valde han att verka utomlands - hela 1959 i Italien, flera år i början av sextiotalet i Danmark. 1964 kom han igen med LP-skivan ”Portrait of my pals” med lysande spel och en rad nya kompositioner 

och bosätter sig nästan ett helt år i Italien 1959.

Under 1960-talet, blev han under den perioden mindre aktiv bland annat när det gäller skivinspelningar. gjorde han en mycket övertygande ”comeback” med den kritikerrosade LP-skivan Portrait of My Pals 1964 med bland annat pianisten Lars Sjösten. (Fick ett eget frimärke)